Vem är jag?

Ibland undrar jag varför man är funtad på ett visst sätt.
Jag har en tendens att glömma bort saker. Och att tappa bort saker, fråga bara Simons syster, henne tappade jag bort på en nattklubb för ett tag sedan.

Vi ska byta dörrar till vår fastighet.
Detta innebär nya nycklar.
Jag fick tre nycklar av killen som är ansvarig.
Detta är jag säker på.
Jag behöll en, och gav två till Simon.
Detta är jag säker på.

Idag bad jag honom att ta med extranyckeln till sina föräldrar.
Då tittar han på mig som ett frågetecken. "Vilken extranyckel?"
Jag känner direkt ångesten knyta ihop magsäcken. Jag fick nästan ett anfall.
Direkt började jag tjafsa med honom, försvarsinriktad som in i helvete.
Han hade minsann fått två nycklar, det var inte mitt fel att han inte kommer ihåg det.
Till saken hör att Simon är väldigt bra på att hålla reda på saker och ting, och jag är superdålig.
Det är min absolut sämsta egenskap, denna nonchalans inför såna här saker.
Jag hade ingen business i att hoppa på honom. Men jag blev bara så rädd, rädd att jag gjort bort mig IGEN.
Det är inte första gången detta händer. Jag har supit bort nycklar, tappat nycklar från broar, lagt nycklar på tunnelbanan osv hela mitt liv.

Och problemet är att jag inte kan lita på mig själv. Jag är säker på att jag gett Simon två nycklar, men jag KAN INTE vara säker. Jag kan ALDRIG vara säker, och jag litar på Simon mer än mig själv.

Det är inte ens ett skämt, jag är livrädd för att glömma Thea nånstans.
Och om inte jag litar på mig, hur skall jag då begära att Simon skall lita på mig?
Jag vet inte vad jag ska göra nu. Klockan är halv ett på natten, Simon är hos sina föräldrar med Thea för att jag skall få sova bort min sjukdom, och jag har letat sen de gick vid tre.

Min värld känns helt svart, och det känns kanske som att jag har värsta minsta problemet, men detta är en jättejobbig kväll. Jag känner mig helt värdelös.
Jag duger verkligen inte till för nåt.

Trasig är vad jag är, när jag inte verkar kunna värdesätta andra människors rädslor och ta hänsyn.

Och när jag hämtade ut nycklarna skrev jag ett papper på att jag tagit emot dem.
Och nu i efterhand, varför fan tog jag inte ett kvitto på det?
Imorgon ska jag ner till killen som är ansvarig och kolla med honom att jag verkligen fick tre nycklar.
Dörrarna installeras i veckan.
Och nyckeln går till hela fastigheten. Idiot!

Simon är världens underbaraste och tröstar mig, trots att jag vet att han tycker att det är jobbigt att nycklar är på vift. Han är världens finaste.

Och alla, it does not get more real than this!