Läskiga tunnelbanan i stockholm

Nån som har sett resident evil?
Så känns det att stiga ombord på tunnelbanan blå linje in mot stan.
mannen som sitter framför mig har på sig stora tjocka GULglasade(?) glasögon. Han är tjock och ser smutsig ut. Han vecklar ut sin Metro och tar ordentligt på sig ett par glasögon med lila glas också. Mannen sitter alltså med två par glasögon på sig, de sista paret sitter på nästippen och hotar att ramla ner hela tiden. Han rättar till dem varje gång och fortsätter läsa. Den skumme mannen.

Killen i 25-årsåldern som står i mitten av vagnen, håller sig i stången och försöker få ögonkontakt hela tiden. Den raggande killen.

Killen i medelåldern med dyr rock och handsfree på sig, som pratar om en affär som gått igen. Han pratar ut i luften, ganska högt, samtidigt som han stirrar ner i golvet, på sina svarta loafers. Den lyckade killen. (Vad han gör på "vitlökslinjen" är en annan fråga.)

Tjejen i 20-årsåldern med naturligt blont hår, en stor modern bag och stuprörsjeans. Hon pratade också i telefon, en rosa modell. Men med lite lägre röst. Hon fnittrade. Tuggade tuggummi. Tjejen som fortfarande är flicka.

Den lite överviktiga kvinnan med höga spetsiga stövlar, modell 2005, och för tajta jeans som stirrade ut genom fönstret. Hon har rökrynkor runt munnen och är runt 40 år gammal, antagligen ensamstående tvåbarnsmamma. Hon ser bekymrad ut. Kvinnan som inte vill bli gammal.

Invandrarkillen i övre tonåren i svart luvtröja, stora hörlurar utanpå luvan, svarta slitna jeans och tom, arg blick. Han stirrar med förakt på tjejen som fortfarande är flicka. Killen som hör hemma i Rinkeby.

Sen sitter jag där. Tjejen i högklackade pumps, slitna jeans, brun tajt skinnjacka och stora ringar i öronen. Hennes smink och hår är hårt stylat. Hon är mammaledig, men försöker verka ung och cool. Unga Mamman som vägrar erkänna att hon hellre går klädd i T-skirt och mysbyxor.

...

Anställningsintervju

Jaha, idag har jag varit på anställningsintervju.
Det gick superbra. Det är ett drömjobb. Jag måste tacka nej.
Mycket resor, långa dagar, en liten tös som är fem månader.

Jag vill bara lägga mig under täcket!
FAAAN!

PS. Ok, på begäran från en kommenterande vän:

Jobbet - VD-assistent på Stureplansgruppen, till en man vid namn Vimal, den mest inflytelserika mannen på stureplan.
Ingår: Resor, egen laptop, mycket kontakter.

I´m Back!

Sista inlägget: 3:e jan.
Detta är katastof! :D

Simon har varit hemma hela januari, vilket har inneburit massor med hjälp, massor med projekt och noll tid till att blogga, som ni inbitna läsare(hej, syster) har märkt.

Men nu startar den underbara ensam-tiden igen, när mannen i mitt liv börjar jobba igen.

Det ska bli superskönt. Missförstå mig inte, det har varit en underbar månad med dop(överraskningsbröllop!), uppskruvade sänglampor(äntligen kan man läsa en bok innan sömnen) och mycket gos med familjen.



Men jag brukade säga: " Om ditt förhållande överlever livet i en liten etta, tre personer, så klarar man vad som helst!" Jag skulle lagt till; under förutsättningen att någon jobbar...

Att trampa på varandra 24/7 är ingen lek.

Positiva saker:
Jag har kommit igång med träningen igen, pga tillgång till "barnvakt".
Jag har fått kramar när jag vill.
Jag har fått duscha när jag vill(!)
Jag har fått sova på morgonen.
Jag har fått prata med en vuxen mer än 1 timme per kväll.

Negativa saker:
Jag har inte hunnit blogga.
Mina och Theas rutiner har "störts".
Jag har inte hunnit med att umgås med mina mammor lika frekvent.
Vi har tjafsat mer, pga "trampandet 24/7".

Men det är en mer utvilad mamma som tar sig an februari.

Nya planer:
Jag har mailat Kamlar högskola för att försöka komplettera de kurser som jag vill ha betyg i, men som jag söp bort när jag skulle pluggat 2003.
Jag har sammanställt mitt CV.
Jag ska träna 3 ggr i veckan. (Mammajympa låter enkelt, men det var fan det tuffaste passet jag kört på länge, och Thea älskade det!)
Jag har nya SEX AND THE CITY avsnitt att titta på under matningen av lillan!

Livet känns bra!

Hörs snart igen, vänner, thats a promice.

Ju äldre man blir desto svårare blir det att hitta nya vänner!

Jag vet inte om ni känner så, men jag känner så. Vänner skaffar man i skolan och på högskolan, och möjligtvis på arbetsplatsen.
Men frågan är hur lämpligt det är att vara vänner med arbetskollegor?
Och om man har flyttat runt så mycket som jag har, så har man inga barndomskamrater, för det fanns aldrig tid att hinna "binda sig" så mycket vid nån att vänskapen håller livet ut.

Hur som helst, jag har ett problem.
När jag tycker om nån, så kan jag inte hindra mig själv.
Jag spelar inte spel. Det är samma sak med alla relationer.
Jag ringde Simon dagen efter första kvällen vi träffades. Mer korrekt enligt spelet så skulle jag väntat några dagar, för att inte verka desperat, eller vad skälet än kan vara. Men jag var nyfiken på killen, så jag ringde.
Och det betalade sig.

Men som sagt, spel är inte min stil. Folk kan tycka att jag är snabb, framfusig eller nåt, but thats just me. Jag kommer alltid att vara sån här, spontan och icke eftertänksam. Om något verkar kul, varför skall man inte föreslå det?
Om människor verkar roliga, varför inte föreslå gemensam semester?
Och... att vi inte känt varandra så länge? Det är ju kul att umgås!
Jag tänker inte vara svenskfeg, jag är turkmodig! Gillar jag nån så säger jag det. Vill jag nåt så fixar jag det.

Ni som känner er träffade, förlåt om jag var framfusig, jag såg att ni blev ganska förvånade.
Om det känns obekvämt så säg ifrån. Men vi kollar lite boende, så får vi se vad det blir?

Kram alla.

Var turkmodiga, det tjänar man på!