Återmarschen!

Nu skall jag tillbaka till min gamla form.
jag vägde som mest 84 kilo i slutet av graviditen. Nu, 14 dar senare, väger jag in mig på 71,3 kilo.
Tanken är att jag skall ner till 65 kilo, alltså ner 6,3 kilo.
Så idag gick jag iväg på mitt första träningspass.
Jag körde lugnt, men tanken är att jag skall träna minst tre gånger i veckan. Det blir morgonträning, helgträning och promenader. I januari vill jag nå mitt mål.
Så nu vet ni! Jag uppdaterar eftersom.

Tillbaka!

Hej alla!
Nu är jag tillbaka.
Efter en frånvaro i nästan tre veckor kan jag nu informera om att en liten Thea anlände kl 1614 måndagen den 17:e sep.
Hon vägde 3510 gram, var 52 cm lång och kom fram på drygt 4 timmar.
Kl 1200 åkte vi in till KS, fick göra lite tester, tog en promenad och åt lunch,
var tillbaka in på sjukhuset runt två. Vi kom in i ett förlossningsrum, andades lustgas, lyssnade på svensk reggea och jag började få riktigt ont.
Vid halv tre bönade jag och bad om ryggmärgsbedövning, och fick höra att läkaren var upptagen med två kejsarsnitt. Jag vrålade, icke egoistiskt alls: Men jag då, jag dör ju här! Det här är falsk marknadsföring!
Jag vände mig till Simon: Hjälp mig, jag klarar inte mer.
Det blev aldrig nån epidural, vid fyra började mina krystvärkar, och 14 minuter senare kom underverket.
Hon var den vackraste bebis som finns, kan jag informera om, som ej partisk förälder! *ler*
Anledningen till att jag beskriver förlossningen så bristfälligt och kort, beror ju på att den känns sjukt avlägsen nu! Jag kommer inte ens ihåg hur det kändes!
Nu äntligen, efter två veckor hemma, börjar poletten trilla ner. Jag har barn! Vi har barn! Vi är föräldrar. Världen det närmaste året kommer att bestå av blöjbyten, kärlek, kräk, barnvagnsrally (ler) mer kärlek och ammning!
Och vi kan inte vara lyckligare!

Möjligtvis sista barnfria helgen - sammanfattning!

Fredag: Herregud, hur blev det så här?
Simon ringer hem och vill ta ut mig på middag. Mysigt. Sagt och gjort, på med den enda klänningen som passar... och högklackat.
Ajaj, det är inte skönt när fötterna svullnat, men vill man vara fin så...
Vi åker in till stan, till en restaurang som heter Minerva och har fondue. Jag har aldrig ätit fondue, och ser naturligtvis fram emot det.
Men chi fick jag, vi stod i farstun i säkert tio minuter utan att nån märker oss. Och höga krav som vi har, så gick vi därifrån.
Nästa försök är en libanes på söder. Där får vi ett undanskymt hörn. När vi har suttit och pratat i 20 minuter inser vi att vi är bortglömda.
Haha, hela situationen är ju ett skämt!
Vi reser oss och går. Ingen märker det heller. Haha!
Kvällen avslutas med hämtpizza hemma hos Biggan och Olof.
Det kändes absurt, men var sjukt trevligt när vi väl kom hem till dem :D

Lördag: match, sverige-danmark.
Vi bjuder hem Ronas och Findus.
Äter enchiladas och har det supermysigt. Inga mål, men härligt umgänge. Ronas har sina coola nya brillor på sig och Findus har klippt sig. Hon är supersnygg, och har grymma gummistövlar, röda med vit snörning. Helt underbara, vill ha!

Så, det var sista helgen innan beräknad födsel.
Uppdateringar kommer.

Men för i helvete!!

Livet är inte rättvist, vet ni det?
Ungen hade alltså fixerat sig, borrat sig ner i bäckenet, och FAN va ont det gjorde!

Så var jag hos barnmorskan igår.
Hon klämde och kände, såg förvirrad ut, kliade sig i huvudet och lämnade rummet.
Där låg jag, spänd som en ballong, helt gasfylld av förväntan.
Sen kom hon tillbaka och förklarade att ungj*veln slitit sig loss från mitt bäcken och krupit upp i bröstkorgen igen.
Hon förklarade hur ovanligt det var, bokade in en tid den 17:e(!!!!) och sa att vi skulle se vad som hände nu.
Jag protesterade högljutt: Men, ungen skall ju komma den 14:e??Hon log lite och sa att man aldrig kan veta sånt.
Har ni hört nåt värre?
Barnmorskor som arbetar många år med detta kan inte se in i framtiden, det är FAN för jävligt!!
Så jag fick vagga hem, med andningsproblem, för att ungen kör fotbollsmatch på lungorna!
Så nu börjar nedräkningen på riktigt.
Det är den 4:e idag, och om inte ungen är ute inom tio dagar, så vet jag inte vad jag gör med PAPPAN i hela historien, då detta helt klart är hans fel, helt och hållet!!!!
Och Erika har dragit till Örebro för att plugga, miss U already, det är för taskigt väder, och idag skall jag på fika med mammagruppen. Är rånervös, helt konstigt. Kan bero på att de är lite äldre allihop, typ 30. Är nervig att jag skall klämma ur mig nåt dampigt som: jaha, är det bara jag som har varit förstoppad i fyra dar? Huskurer, nån?
Istället vill jag vara en välklädd, sval mamma på 30+, som har livet under kontroll...

Nåja, nu skall jag väl äta lite choklad till frukost!
Puss