Ju äldre man blir desto svårare blir det att hitta nya vänner!

Jag vet inte om ni känner så, men jag känner så. Vänner skaffar man i skolan och på högskolan, och möjligtvis på arbetsplatsen.
Men frågan är hur lämpligt det är att vara vänner med arbetskollegor?
Och om man har flyttat runt så mycket som jag har, så har man inga barndomskamrater, för det fanns aldrig tid att hinna "binda sig" så mycket vid nån att vänskapen håller livet ut.

Hur som helst, jag har ett problem.
När jag tycker om nån, så kan jag inte hindra mig själv.
Jag spelar inte spel. Det är samma sak med alla relationer.
Jag ringde Simon dagen efter första kvällen vi träffades. Mer korrekt enligt spelet så skulle jag väntat några dagar, för att inte verka desperat, eller vad skälet än kan vara. Men jag var nyfiken på killen, så jag ringde.
Och det betalade sig.

Men som sagt, spel är inte min stil. Folk kan tycka att jag är snabb, framfusig eller nåt, but thats just me. Jag kommer alltid att vara sån här, spontan och icke eftertänksam. Om något verkar kul, varför skall man inte föreslå det?
Om människor verkar roliga, varför inte föreslå gemensam semester?
Och... att vi inte känt varandra så länge? Det är ju kul att umgås!
Jag tänker inte vara svenskfeg, jag är turkmodig! Gillar jag nån så säger jag det. Vill jag nåt så fixar jag det.

Ni som känner er träffade, förlåt om jag var framfusig, jag såg att ni blev ganska förvånade.
Om det känns obekvämt så säg ifrån. Men vi kollar lite boende, så får vi se vad det blir?

Kram alla.

Var turkmodiga, det tjänar man på!