Men för i helvete!!

Livet är inte rättvist, vet ni det?
Ungen hade alltså fixerat sig, borrat sig ner i bäckenet, och FAN va ont det gjorde!

Så var jag hos barnmorskan igår.
Hon klämde och kände, såg förvirrad ut, kliade sig i huvudet och lämnade rummet.
Där låg jag, spänd som en ballong, helt gasfylld av förväntan.
Sen kom hon tillbaka och förklarade att ungj*veln slitit sig loss från mitt bäcken och krupit upp i bröstkorgen igen.
Hon förklarade hur ovanligt det var, bokade in en tid den 17:e(!!!!) och sa att vi skulle se vad som hände nu.
Jag protesterade högljutt: Men, ungen skall ju komma den 14:e??Hon log lite och sa att man aldrig kan veta sånt.
Har ni hört nåt värre?
Barnmorskor som arbetar många år med detta kan inte se in i framtiden, det är FAN för jävligt!!
Så jag fick vagga hem, med andningsproblem, för att ungen kör fotbollsmatch på lungorna!
Så nu börjar nedräkningen på riktigt.
Det är den 4:e idag, och om inte ungen är ute inom tio dagar, så vet jag inte vad jag gör med PAPPAN i hela historien, då detta helt klart är hans fel, helt och hållet!!!!
Och Erika har dragit till Örebro för att plugga, miss U already, det är för taskigt väder, och idag skall jag på fika med mammagruppen. Är rånervös, helt konstigt. Kan bero på att de är lite äldre allihop, typ 30. Är nervig att jag skall klämma ur mig nåt dampigt som: jaha, är det bara jag som har varit förstoppad i fyra dar? Huskurer, nån?
Istället vill jag vara en välklädd, sval mamma på 30+, som har livet under kontroll...

Nåja, nu skall jag väl äta lite choklad till frukost!
Puss