Jobba, jobba, jobba!!

Idag startade dagen runt halv tolv. Jag "välte" mig ur sängen och såg ett sl-kort på hallgolvet, på vägen till toaletten. Jag reflekterade inte mer över det, utan gick runt i "dimman" i en timma till. Åt snabbt lite frukost, spagetti och korv, framför datorn där jag uppdaterade mig i bloggvärlden.

Efter att ha diskat och slängt in en tvätt i maskinen, duschade jag och klädde mig. Återigen såg jag sl-kortet på golvet i hallen.
Denna gång reagerade jag. Jag plockade förvirrat upp det.
Det tog en blick på telefonen, ett sms, innan jag inser att det var Erika, Simons syster, som släppt den genom brevinkastet på morgonen nån gång, när jag låg i min dimma.
Helt förvirrad är man som gravid, kan jag informera om. Hål i huvudet, är ett uttryck som betyder nåt för en höggravid, och dem runt henne.

Sen bar det av till stan.
Jag gled in på jobbet och hälsade på alla. Sen fick jag snabbt uppdaterad info.

<-----Lina skall sluta, Rami skall sluta, receptionistansvarig skall sluta. Det är helt sjukt, jag har varit borta i 2 månader, och redan kommer hela personalstyrkan att vara utbytt. Detta är SATS i ett nötskal. Jag möter en stressad chef, Henrik, vars första fråga är: "Hej du! Öh, du har inte lust att jobba sista veckorna?"

Och min första tanke var: "ja, ja, ja!!!!"

Jag var tvungen att ringa Simon och be honom påminna mig OM varför jag inte skulle jobba!

Just det, barnet mår inte bra av stress. Men Gud vad jag var sugen.

Jobb ger mening, jag är så trött på att känna mig meningslös, det föder en äcklig känsla av hopplöshet. Men efter ett samtal med Lina kände jag mig bättre, då hon gav mig ett jobberbjudande, eller närmare bestämt: "När du är klar med mammaledigheten kan du ju jobba med mig!" Det kändes bra.

Mitt ego växte ännu mer när jag drog förbi Balance och träffade upp Alex för en snabb fika, fick en stor kram och ännu ett liknande erbjudande. Alex och jag jobbade ihop på Stureplan innan han fick ett erbjudande från Balance. Han försökte dra med mig redan då, men trots att jag var på intervju, så vågade jag inte. Trygghetsnarkoman, det trodde jag aldrig. Men så var det.